Ännu mera självanklagelse ..

...och ännu mer och ännu mer , det tar aldrig slut . Jag som läst så mycket i både psykologikurserna och de flesta andra kurserna om hur viktigt det är med positivt tänkande , det gör så himla mycket och man kan bli glad & må bra bara genom att tänka positivt . Jag tror dessutom på det , men hur lätt är det egentligen att göra det?
Hur lätt är det att rannsaka sig själv när man är mitt uppe i gråtattackerna , och ångesten ? Hur lätt är det och lugna ner sig och försöka tänka klart när man är ledsen och mår dåligt?
Det går ju inte .. hur mycket jag än vill ..
när man blir i negativa tankar är det så himla lätt att det fortsätts i sådana tanka , eller hur ? Man har lättare att köra på i samma bana istället för att helt ändra riktning .. Det man måste försöka göra är att ändra riktning , hur jobbigt det än är .. innan det går för långt , jag vet det .Jag är så väl medveten om det , men det är så mycket lättare att anklaga sig själv , det är ju bara så .

Jag pratade med min älskade kusin imorse , och hon gjorde mig glad . Hon gjorde mig jätteglad , vi har inte träffats på hur länge som helst , var det Lasses begravning som var sist vi sågs ? (isåfall är det verkligen fy skam på oss) Hon glädjer mig och säger att hon kanske kommer hit en kväll nu när jag är ensam , vi skulle äta pizza & kolla lite film , fast mest av allt , MYSA ! jag hoppas verkligen hon kan komma loss och verkligen åka hit nu också ,så det inte blir förhinder och allt , det brukar ju gärna bli det . Det hade varit så underbart att få träffa henne , och slå två flugor i samma smäll och rädda en ensam natt från att vara ensam .. Visst låter det bra !? :)
Jag har något att se fram emot , det är ju positivt ! (hejja positivt tänkande)

Dessutom skrev precis Linda till mig också , :) Hon kunde också komma hit en kväll och umgås med mig , det är verkligen underbart med vänner som verkligen bryr sig , och jag är så otroligt tacksam . Jag är verkligen så himla tacksam , jag vet inte hur jag ska gengälda/tacka mina riktiga vänner(jag har ju tappat så många vänner sen jag blev gravid, men jag har också fått många vänner.) Det går nog inte ,jag kan inte ens tacka i ord . Underbara är ni .



Självanklagelsen resulterar så gärna i att man känner sig som en belastning , jag kan verkligen känna mig som en belastning för andra , som ett hinder/en bromskloss . Och vill så ogärna vara det , jag vill inte hindra någon från att ha kul , jag vill inte hindra någon från att vara glad . det vill jag inte , men det känns som att jag gör det många gånger , å jag vet inte varför .. Jag vet inte varför jag känner så ! Jag vill ju inte ens känna så , jag vill inte känna mig som ett hinder , och jag försöker verkligen inte känna mig så heller , men det hjälps inte .


Tack snälla ni för alla fina kommentarer , det finns hopp om mänskligheten trots allt ! :)