Bebisen är ju fixerad som jag nämnt tidigare , och har varit det i över två veckor nu . & jag kan verkligen säga att en fixerad bebis i magen är verkligen "fastkilad" , det tar emot lite överallt & den ligger där den ligger . Den rör sig knappt , förutom sparkar & slag . Kroppen ligger helt i samma position hela tiden & det är väl okej , sålänge man inte rör sig . Men när du väl vrider dig lite väl mycket eller böjer dig eller något så tar det verkligen emot . Det känns jättelustigt , fast det är ju inte så konstigt . Bebisen är ganska stor nu & det är ju ganska självklart att det tar emot då , om h*n är helt fast i samma position :)
Jag tror vårt lilla kärleksbarn tittar ut ganska snart , det ska bli spännande att få se vad det är för en liten krabat . För varje dag som går kommer jag närmre & närmre dagen med stort D , med skräckblandad förtjusning går jag mot denna dagen . Jag längtar mycket efter att just den dagen ska komma & att vi ska få träffa den lille , men samtidigt är det väldigt äldigt mysigt med en mage & en liten plutt där inne , som växer & växer . Jag förstår ju självklart att det kommer göra fruktansvärt ont , men vet också att det är värt det .. Det är värt varenda litet skräckögonblick .. ;)
2 st tycker till:
det bästa var när vi åkte hem från sjukhuset när lucas hade kommit.. han satt bredvid mig i baksätet och varje gång jag tittade på honom så gröt jag.. när jag äntligen hade lugnat mig och fattat att vi FICK ta med honom hem och inte gjorde nåt fel så kände jag på min mage och väntade mig en spark (något förvirrad) jag vart skitskraj när jag inte kände något men då tittade jag på lucas igen och fattade allting!! åå min lilla bebis.. jag är glad för din skulle jennie!! snart er tur!
ja det e verkligen värt allt smärta, men jag håller med om att man e lite skraj ändå, men det kommer gå prima.
kram
Skicka en kommentar