Godmorgon alla människor där ute

Jag vaknar inte på världens bästa humör precis , det har nog & göra med att jag inte gick och la mig med det bästa humöret heller , det håller väl i sig . Andreas var lite kinkig på mig igårkväll , så det var väl mest därför , jag är ju lite småkänslig kan man väl säga . Men det hör väl till , och läste att nu i sista "stadiet" av graviditeten kan humörsvängningar uppstå , oavsett om du haft det innan eller inte .

Mitt konstiga humör och mina knäppa känslor kan alltså grunda sig i graviditeten , & så kan det ju vara . Det är så svårt att förklara hur det känns , det är verkligen jättesvårt . Allra helst skulle jag vilja att alla i min omgivning vore tankeläsare så dom kunde läsa av mig som en bok ungefär , men det finns ju inget sånt än , så det kan bli lite svårt.
När jag sen inte kan förklara hur jag känner , så kan ju ingen veta heller , (så långt fattar jag också) & det i sin tur leder till att jag känner mig ensammast i världen & att det jag känner är helt fel .. Fattar ni hur jag menar eller rör jag ihop det ? det är redan en enda jävla sörja , och jag kan knappt hålla reda på allt själv .
Jag får väl försöka förklara lite mer konkret ..
Det är jättemysigt och vara gravid, det är underbart & känna sparkarna , man känner sån enorm kärlek till barnet i magen så det är inte klokt .
Men däremot kan man också känna sig extremt värdelös , jag kan iaf göra det .
Det känns som att jag inte klarar av någonting längre , det gör ju ont i höfterna av foglossning (så inihelvetes ont emellanåt) , jag orkar inte slita fram dammsugaren när det verkligen behövs och jag orkar ibland inte ens gå ut med hunden . Det är sjukt svårt att andas både inomhus & utomhus , benen & fötterna svullnar upp om jag går för mycket , ( vilket också är extra jobbigt när det är varmt) Det gör att jag känner mig som en riktigt jävla lat sambo/dotter/matte , jag känner mig så hemsk ibland , jag försöker verkligen kämpa på , men det går liksom inte alltid , jag bestämmer inte själv längre om jag ska orka eller inte , min kropp bestämmer helt och hållet , mina lungor kan INTE andas in mer luft även om jag vill , foglossningarna kan inte vänta tills jag har rastat hunden eller lagat mat eller vad som helst .
Känner fler gravida så ? eller är det bara jag ?
Även det är ångestframkallade , jag tror att det bara är jag som känner så , jag tror att jag skiljer mig helt från alla andra gravida , de verkar orka så himla mycket & de verkar klara av de mesta enkelt och utan att bli ledsen eller må dåligt .

Jag tycker synd om Andreas , han kan inte förstå hur det känns för mig , han har ju aldrig upplevt foglossning , han kan ju inte veta hur det känns eller hur ont det gör , men jag nästan kräver av honom att han ska förstå mig hur jag känner och vad jag känner , Men det kan han ju såklart inte göra ! det fattar jag väl , men när man väl är mitt upp idet , och har så ont , då är man inte speciellt sugen på att sitta & förklara sin smärta & sina känslor , Då är det bara lättare att trycka ner ansiktet i en kudde & gråta , visst ? Det är synd om honom , och jag förstår inte hur han orkar med mig , jag förstår verkligen inte . Jag är ju elak, jobbig och jävligt lat !

Ååh , vad roligt för er läsare & lyssna på mitt gnäll , borde ha en varningsskylt i varje inlägg om det är gnällinlägg . Får kanske inför det ! Haha !

KAFFE KAFFE KAFFE KAFFE !